Efter att ha sett filmen om Utöya känner jag att man känner stor sorg över de som hände. Man tycker synd om de drabbade och deras familjer. Otroligt hur en sådan sak kan hända.
Man tycker fruktansvärt synd om de ungdomar som får ställa upp och prata i medier hela tiden. De måste vara väldigt jobbigt för de att prata om nått så hemskt som hänt dem. De kanske egentligen inte vill ställa upp men känner sig pressade och går med på en intervju ändå. Det kan självklart vara intressant att få reda på var vissa befann sig på ön men samtidigt så kanske de räcker med att de blir intervjuade en gång och sen kan man låta de vara. Jag tror inte att de leder till något bra att bli intervjuad gång på gång.
Bilden på Breivik som publicerades i medier där han står och skjuter mot ungdomarna är fruktansvärd. Man ser Massvis med kroppar som ligger runt honom. Kropparna är inte ens cencurerade. Bara ansiktena. Det är hemskt tycker jag, ska man publicera en sån bild ska man i alla fall censurera kropparna. Även om man inte kan se på ansiktet vem personerna är så kan anhöriga kanske känna igen på kläderna. Tidningen som publicerade bilden vill såklart ha läsare vilket de garanterat fick av en sån bild då människor är otroligt nyfikna och vill veta exakt vad som hände. Men samtidigt tycker jag det är synd om de drabbade och dess anhöriga att de publiceras en så pass stark bild.
Breivik hade varit hos en riktig fotograf för att han skulle ha så pass fina arkivbilder så att medierna endast kunde publicera bilder på honom där han såg ut att ha väldigt mycket makt. Hans bilder ville förmedla makt och ståtlighet. Att medierna då publicerade de bilderna på honom eftersom de inte hade några andra gjorde ju att han framställdes precis så som han ville på alla bilder
